granbark

P kom hem och sa att flera ur Vanjas kull blivit avlivade på grund av att de var som Vanja, rädda (nu stämde inte det, tack och lov). Men tänk om jag låtit Vanja få det ödet? Valt att avliva henne istället för att arbeta med problemet, hitta lösningar. Alla har säkert inte den möjligheten och var de som Vanja kan jag kanske förstå dem. En omplacering med en sådan hund kan vara oerhört stressande och kanske blir det bara ännu värre. Kanske har man ingen möjlighet att flytta någonstans där det fungerar så man inte kan ha kvar dem själv, kanske fungerar det ingenstans? Vanja reagerar främst inne bland bostadsområden, i skogen är hon som vilken hund som helst. Andra hundar kanske reagerar på helt andra saker och inte fungerade av den anledningen. En hund som inte lever mer lider i alla fall inte.

 

Hur osäkerheten yttrar sig kan säkert även det spela roll på vilket öde hunden får, i Vanjas fall handlar det främst om att hon låser in sig i sig själv, det går inte att nå fram till henne, men hon gör inget. Hundar som istället reagerar kan framstå som jobbigare, "aggressiva" och kan bli avlivade på grund av det. Jag har sett flera personer som inte är jättebra på att läsa hund som sagt att Vanja är helt normal, de ser inte den hukade kroppsföringen, svansen som ligger tryckt mellan benen och de vaksamma öronen, de kan helt enkelt inte läsa hund. Hade Vanja hamnat hos en sådan familj hade de kanske inte sett hennes problem som ett problem. Varför morrar hunden när det kommer folk? Skärpning hunden. "Hon är jättesnäll, går fot hela tiden" eller "va skönt, hon vill typ aldrig gå ut". Att kunna läsa hund är så ofantligt viktigt när man har att göra med osäkra hundar, hon morrar för hon vill att du håller dig på avstånd, hon går fot för att hon stängt av, hon vill inte gå ut för hon är rädd för vad som finns utanför dörren. Hade Vanja hamnat hos någon som inte förstått hennes signaler kanske hon hade fått gå hela sitt liv med en inre stress.

 

Jag säger inte att Vanja mår bra nu, det gör hon inte. Så fort hon är hos mig är hon stressad, hon mår dåligt av att gå ut. Jag försöker göra något åt det främst genom att mina föräldrar får ha henne tills vi flyttat till ett lugnare område så att hon kan må bra under rastningarna. När vi väl flyttat kommer den omständiga och långa resan, den kommer innehålla ofantligt mycket träning och bakslag men förhoppningsvis, om det så än tar 7 år så kommer hon i alla fall fungera som en vanlig hund och leva ett vanligt hundliv. Jag kan inte uttala mig om hennes kullsyskon för jag känner dem inte, men jag känner Vanja. Har de fått ett uns av den godhet som finns i den hunden så är det värt att kämpa med med näbbar och klor. Självklart måste man alltid överväga om det är värt det, är det värt den smärtan och stressen det kan innebära för hunden medan man tränar på problemet? Går det inte alls att lösa? Jag har tur som har så snälla föräldrar som kan ha Vanja innan vi flyttat, alla kanske inte har den möjligheten. Det är sorgligt, och det är synd att man ska avla vidare på sådana egenskaper när de uppenbart finns i släkten.

 

Nå, jag har fått skriva av mig lite och jag hoppas verkligen att det en dag kommer bli hund av mitt bruna kvicksilver också. En hund med sådan lojalitet, träningsvilja och framförallt glädje och kärlek blir svår att hitta igen. Hon kommer aldrig lämna min ägo, det kan jag svära på.