uni.
Universitet är, ja vad är universitet?
jag har inte hunnit komma så långt än, vet bara att vi har extra långa lunchraster så att man ska kunna rasta hunden, kan vara bra om man har en hund som Nikotin, som totalt vägrar att kissa.
Såå, nu har jag lämnat boet, flugit ut, blev hitkörd och dumpad i ett studentrum med kass service. Det var faktiskt jobbigt att vara utan familjen och jag saknar dom faktiskt sjukt mycket, speciellt min älskade lilla hund men har jag tur och allting blir som det ska så får jag väl hit honom runt december, men jag menar, man kommer ju aldrig flytta hem igen, och just däför känns det så.. illa. Så grymt ensamt, man hittar ju inga att bounde direkt med heller. blergh.
Nej men alltså, Skara är en fin stad och linjen känns bra så detta ska väl bli.. bra. Hoppas bara att jag slipper sitta här i min ensamhet, hoppas att hålet i bröstet såsmåningom kommer krympa. Det började om igen, precis när jag börjat andas drog det ner mig igen, jag sträcker mig efter mobilen, tar upp numret och ger upp. Kommer aldrig ha modet, jag har behovet men inget mod. Så vad återstår att göra då? Intala sig att det kommer bli bättre, men både jag och jag själv vet att det just inte kommer bli det, om det inte fortsätter att vara såhär fuckat så ja.. Men hur jag än gör så har jag alltid mina drömmar, de jag drömmer om natten. Visserligen är inget bra i mina drömmar heller, men man kan åtminstonde föra en dialog, berätta hur jag känner, och allting blir liksom så bra då, orden kommer så lätt. I verkliga livet however, där kämpar jag för att inte lägga mig ner på golvet med jordens största panikångest.
jag har inte hunnit komma så långt än, vet bara att vi har extra långa lunchraster så att man ska kunna rasta hunden, kan vara bra om man har en hund som Nikotin, som totalt vägrar att kissa.
Såå, nu har jag lämnat boet, flugit ut, blev hitkörd och dumpad i ett studentrum med kass service. Det var faktiskt jobbigt att vara utan familjen och jag saknar dom faktiskt sjukt mycket, speciellt min älskade lilla hund men har jag tur och allting blir som det ska så får jag väl hit honom runt december, men jag menar, man kommer ju aldrig flytta hem igen, och just däför känns det så.. illa. Så grymt ensamt, man hittar ju inga att bounde direkt med heller. blergh.
Nej men alltså, Skara är en fin stad och linjen känns bra så detta ska väl bli.. bra. Hoppas bara att jag slipper sitta här i min ensamhet, hoppas att hålet i bröstet såsmåningom kommer krympa. Det började om igen, precis när jag börjat andas drog det ner mig igen, jag sträcker mig efter mobilen, tar upp numret och ger upp. Kommer aldrig ha modet, jag har behovet men inget mod. Så vad återstår att göra då? Intala sig att det kommer bli bättre, men både jag och jag själv vet att det just inte kommer bli det, om det inte fortsätter att vara såhär fuckat så ja.. Men hur jag än gör så har jag alltid mina drömmar, de jag drömmer om natten. Visserligen är inget bra i mina drömmar heller, men man kan åtminstonde föra en dialog, berätta hur jag känner, och allting blir liksom så bra då, orden kommer så lätt. I verkliga livet however, där kämpar jag för att inte lägga mig ner på golvet med jordens största panikångest.
.
hej alla, idag va jag och lisa och fika, nu ska jag göra detta, puss och kram
Dedikerat till Marcus.
Dedikerat till Marcus.
