granbark

Det finns inga ord längre, inget som kan beskriva alla känslor på en och samma gång, förmodligen kan jag aldrig hitta ord för alla känslor och lika bra är väl det. Livet är en berochdalbana är något som ganska många refererar till men i mitt fall stämmer det väldigt bra just nu, men det är en attraktion med snäva kurvor och 75% nedförslut. Efter regn kommer alltid solsken men efter solsken kommer det jävla regnet tillbaka.
Men så fort någonting dåligt händer så är det jag, jag, jag, jag som drar på mig hela ansvaret, jag är inte sen att säga "det är mitt fel", även att det kanske inte var så. I just detta fallet har jag en stark känsla av att det var mitt fel, men jag orkar inte riktigt bry mig längre. Saker blev som de blev och de kommer bli som de blir i framtiden också, jag kan fortsätta hoppas men risken är att hoppet också kommer försvinna och jag inte kommer ha något alls kvar. Därför lever jag på gränsen till vansinne, driver det så långt jag vågar, balanserar på kanten och ja, just nu klarar jag mig bra. Vissa dagar är svårare än andra men jag klarar mig. Ensam är stark. Ensam är inte stark. Man överlever inte ensam. Men det kanske är ett sätt att ta sig igenom vardagen. Just nu sitter jag alldeles ensam, trodde resan hit och att stanna här skulle bli hemskt men jag verkar ha överlevt det än så länge och jag överlever nog ett tag till om jag har tur.
Jag tror att konsten är att inte balla ur totalt, att inte ge upp utan att fortsätta kämpa med saker som förut gått bra.

Jag har väl inte velat skriva tidigare för risken att det ska bli för känsligt.
Jag kan säga att mycket har förändrats i mitt liv, mycket har blivit annorlunda, inte bara att de jag litade mest på har svikit mig utan även att jag hittat nya människor som är värda att uppskattas. Som sagt, mycket har förändrats, jag har förlorat grymt mycket kontakt efter studenten med människor jag ändå kallat mina vänner. Så jag sitter här nu, med en aningens tyngre hjärta, och ingen som jag kan prata med för att lätta det. Jag vill tro att saker kommer att bli bättre, jag försöker att intala mig det i alla fall men just nu känns det lite tungt. Jag tänker inte gå in vidare på det största breakdown jag någonsin haft, jag har för mycket minnen av det i mitt eget huvud, och en hel del under sängen. Jag kan bara säga att det jag känner nu är en ofantlig tomhet, men så fort någon ens erbjuder sig eller försöker fylla ut denna psykiska tomhet så stöter jag bort dem, för ingen duger, ingen förutom den som fick mig att totalt ändra uppfattning om saker och ting, och denna person finns inte ens där för mig längre, och jag finns inte där för denna person. Det dödar mig.

Lycka finns ändå att finna i de svåraste situationerna antar jag.
Lycka i form av en mycket söt (och förjävlig) hund

Ah Gud va seg jag är märker jag men jag pallar verkligen inte uppdatera ett enda skit här just nu så jag struntar i det.
Jag är sönderstressad seriöst, jag skyller på samhället. men efter på onsdag så skare bli bättre, på något sätt.