granbark

Jag har väl inte velat skriva tidigare för risken att det ska bli för känsligt.
Jag kan säga att mycket har förändrats i mitt liv, mycket har blivit annorlunda, inte bara att de jag litade mest på har svikit mig utan även att jag hittat nya människor som är värda att uppskattas. Som sagt, mycket har förändrats, jag har förlorat grymt mycket kontakt efter studenten med människor jag ändå kallat mina vänner. Så jag sitter här nu, med en aningens tyngre hjärta, och ingen som jag kan prata med för att lätta det. Jag vill tro att saker kommer att bli bättre, jag försöker att intala mig det i alla fall men just nu känns det lite tungt. Jag tänker inte gå in vidare på det största breakdown jag någonsin haft, jag har för mycket minnen av det i mitt eget huvud, och en hel del under sängen. Jag kan bara säga att det jag känner nu är en ofantlig tomhet, men så fort någon ens erbjuder sig eller försöker fylla ut denna psykiska tomhet så stöter jag bort dem, för ingen duger, ingen förutom den som fick mig att totalt ändra uppfattning om saker och ting, och denna person finns inte ens där för mig längre, och jag finns inte där för denna person. Det dödar mig.

Lycka finns ändå att finna i de svåraste situationerna antar jag.
Lycka i form av en mycket söt (och förjävlig) hund