granbark

Sitter hemma hos P och har precis skrivit klart mestadelen av mitt hemprov, är lite knepigt när man inte vet riktigt hur mycket man bör skriva på frågorna, jag är van vid att man ska skriva en halv novell men det finns liksom inte så mycket att skriva..

Idag blir en lugn dag, ska med Lina sen och kolla när hon rider lektion, det kan vara spännande! Imorgon ska vi tydligen iväg och äta middag. Söndag köpa höns och måndag hem igen och förbereda sig för en vecka på praktik. Ska även sparka igång hästen nästa vecka eftersom jag kanske eventuellt ska vara med på tävling den 10e maj, funderar på någon galoppklass då ifall jag är modig. Jag har inte mycket mer att säga. Haha.

Idag har jag varit stark och gjort det rätta, idag har jag gjort vad som är svårt.

Många skulle säkert säga att jag gjort fel, att jag skulle kämpat mer.

 

I söndags kom Tissan hem och vi märkte då hur mager hon var, att hon knappt kunde stå och var allmänt slö. Jag skulle ringa veterinären på måndagen men far hade råkat släppa ut henne under natten. Jag trodde att hon gått ch dött under någon sten men imorse när jag gick till bilen kom hon gående emot mig i regnet. Kunde knappt öppna ögonen och vinglig. Jag lyfte upp henne och det var bara skinn och ben kvar av katten. Hon gav ifrån sig ett ynkligt "mjau" när jag lyfte in henne och lade henne på dynan. Ringde veterinären och fick tid till 15.30. Sedan lade jag henne i filtar då hon inte kunde hålla temperaturen själv och försökte få i henne vätska.

 

Väl på kliniken fick vi komma in snabbt, de såg väl hur bråttom det var. Veterinären kom snabbt och kände igenom katten, konstaterade att njurarna var förminskade och att levern hade börjat ge upp. Konstaterade också att hon inte hade varken muskler eller fett kvar och gav oss två alternativ.

1. Avliva på plats

2. Ta blodprover, skriva in henne och hoppas på det bästa. Detta skulle dock kosta över 10 000 och prognosen att hon skulle bli bra igen var minst sagt dålig.

Vi valde det första alternativet, jag ville inte att hon skulle lida mer.

 

Hon hade gått in i chock, hon ville inte stå upp på bordet utan vi höll i henne och hon bara hängde, rörde inte en fena.Hon var nästintill apatisk. Det var så hemskt att se henne så, livliga, söta, fina Tissan bara hängde. Vi höll i henne under tiden de tog betalt och skrev papper, vi fick välja hur vi ville göra med kroppen. På grund av alla djur vi har hemma valde vi att kremera henne och att askan ska strös på minneslund. Det känns bäst så på något sätt.

 

Jag vet att jag gjorde rätt val för Tissan, hon hade förmodligen inte kunnat bli bra någonsin, ändå grämer det mig att jag inte försökte. Men den logiska sidan i min hjärna sa emot, vill jag verkligen utsätta henne för detta när hon redan mår så dåligt? Nej. Absolut inte. Vi höll i henne hela tiden tills veterinären skulle spruta henne, då brast det och tårarna började trilla ner. Söta, fina... Bara 8 år...

 

Tankarna kommer efteråt, hade vi haft mer koll på henne hade vi sett avmagringen, vi hade sett att hon började dricka mer och äta mindre, hade kunnat misstänka något och kanske fixa det. Men Tissan var en renodlad utekatt, hon gillade inte att vara inne. Hon kom in och åt varannan dag kanske och så ilsnabbt ut igen. Sista delen av sjukdomen kom så fort dessutom, hon blev bara på några få dagar extremt dålig.

 

Frågar ni mig om jag tog rätt beslut kommer jag säga ja, frågar ni mig om jag ångrar att jag blev tvungen att ta beslutet kommer jag säga ja där med. I detta fallet hade det inte gjort någon skillnad, jag hade inte tvingat henne igenom en inläggning på klinik och allt därtill i hennes tillstånd men jag känner för att uppmana alla att skaffa försäkring. Annars går det inte. Skaffa!

Det allra viktigaste är där vi failade, kolla igenom varje dag. Våra katter går mest ute och när de är inne är de bara i groventrén men det är inte mindre viktigt för det. Man måste kolla dem, varje dag. Försöka ha koll på vad varje individ äter, hur de mår.

 

Kommer jag sakna Tissan? O ja, hon var den minsta och finaste katten jag någonsin haft och en så fin mamma. Hennes tre ungar lever i alla fall vidare och jag får tänka att Tissan är på ett bättre ställe nu, någonstans där hon slipper ha ont. Hon var inte den mest sociala katten av alla, hon accepterade människor men kom inte direkt springande. Men hon var en fantastisk katt. Hon var fin, och nu är även hon en stjärna på himmelen tillsammans med de andra änglar jag förlorat. Kommer aldrig glömma synen av den lilla livlösa kroppen på bordet men med tiden kommer den bilden att blekna och istället ersättas av minnen av alla andra bilder, när hon var lycklig och stark. Hon har åtminstone haft ett rikt kattliv och slipper att ha ont nu.

 

Förlåt.

 

Vila i frid älskade Tissemiss <3