granbark

Sjukt allmänt förvirrad, och det blir inte bättre av att vissa personer beter sig som rövhål (och är besatta av dom)
ska man fortsätta? sluta? ge upp? fortsätta kämpa emot? eller bara give in and collapse?
det är så mycket jag gärna vill att någon annan än jag ska ta ställning till, för jag vill helst slippa.. Igår när jag flanerade omkring i stan så funderade jag ganska mycket, och djupt nere är jag väl hyfsat happy, men just nu känns det ganska B om man säger så.

En person som jag inte alls egentligen skulle tycka om? varför? är det jag som är fel i huvudet som överger mina normer? eller är det inte alls mitt fel?

Så sjukt många frågor, förstår ni nu att jag skulle vilja ha någon som svarade på dem åt mig? det skulle vara så sjukt skönt ibland, att ha sitt liv förplanerat, eller en personlig coach som gick bredvid en och hjälpte till med alla jobbiga frågor som kommer upp på vägen, fast det skulle ändå vara jobbigt eftersom i grund och botten är det endå den enskilda människan som behöver ta sina egna beslut.

Fortsätta? eller ge up?
Make your choice, live or die.

Jag fattar inte hur JAG av alla människor kan vara så barnslig att lita på någon?  och hur jag sedan kan vara så otroligt omogen att faktiskt bli sårad när denne personen sedan sårar mig, det konstiga är att jag visste ju hela tiden att han skulle det så varför bry sig alls?
Jo för att personen i fråga var så perfekt, perfektion unti sin allra finaste fas. men det är väl shit the same antar jag.

trodde inte att jag? nej inte jag inte.. aldrig.. eller kanske oftare än man tror?

På bussen hem satt jag och kom på att jag behöver en kram, inte en kort flyktig "hej-på-dig-trevligt-att-träffas" men en lång och någon som håller fast, tillåter mig att gråta, och inte ger mig några falska löften om att "allting kommer bli bra"

I told myself I won't miss you but i remember, How it felt like beside you
I really miss your hair in my face, and the way your innocence taste
and i think you should know that; you deserve much better than me.

happy, happy. happiness. yay!
finally something good with life!! yayy!! =D
well Aurelie, fuck you, it doesn't work like that, I will show you how to do it!!!

=D

love you. <3

I've got 14 angels and still sleeping alone?

I call baby up leave me alone! I'm in pain but I wont let you bandage my wounds..

Om du bara visste hur mycket de små orden du säger till mig betyder. Hello miss Karlsson" det gör jävligt ont, fast inte ont, dom gör mig glad. liksom, på insidan, riktigt jävla lycklig..

fast idag hade vi prov i matematik B som gick rent åt skogen, fast sen fick man i alla fall åka hem där jag skulle fått lite vila, men istället la jag mig och glodde på linas kvällbok och stortjöt. Sedan blev det att slappa framför datorn tillsammans med Han. <3 fast inte tillsammans så, men aa. och nu hoppade kaninen ur buren och det är ganska irriterande.

För övrigt så flyter väl livet på som vanligt, mycket att göra och ingen tid till annat,men det brukar vanligtvis sluta med att jag inte gör någonting alls, det fina med att det inte finns något fint antar jag.

kram!

Nu vet jag hur det känns när hela ens liv plötsligt bara kommer ner på en med en väldig fart. Så snabbt så man får det i huvudet och massan * gravitationen (alltså kraften) gör att det smäller i jävligt hårt.
Och jag vet inte ens vad som är problemet

Det är som vägarna jag pratade om igår, det finns massa olika som man kan välja emellan, man hackar sig ostaditg in på en som man tror kan vara något sånär rätt, sen halkar man, tappar fotfästet och ramlar. Så för man börja om från ruta ett, men det man alltid släpar med sig är osäkerheten. Man har ju ramlat en gång, kanske gör man det igen?

Allting ska ju vara så bra säger de, men vi vet ju att de ljuger, eller hur jeff?

Jag vill inte tvingas bli ställd i ett vägskäl. Jag vill inte behöva välja mellan olika vägar.
Kort sagt kan man säga attjag inte vill bli uppbunden, som en åsna som tvingas följa sin ägares hand som en slav. Jag vill inte behöva tvingas in i något jag inte kommer klara av.

Jag vet helt enkelt inte om jag är redo än. Om jag orkar ta ett steg ut och falla, falla långt, ramla tungt.
Samtidigt så vet jag att det är just det jag behöver, lite uppskattning, att få veta att jag existerar helt enkelt .
Tänk att inte behöva tvinga orden ur munnen på människor, tänk ifall de skulle ha edn staken att de kan säga det själ, säga det rakt ut. Du suger, ja.. så är det. De hårda, tunga orden är så mycket enklare att ta till sig.

Det skickar en lång isande kall kåre längs min rygg, medvetandet om att jag faktiskt lever, att jag finns till. Att saker som förr spelade någon roll inte längre gör det, var tog tiden vägen? var försvann allting?
Höstmörkret kom, och med det kom kraven, pressen.

välja, välja, välja. men vad ska ma välja? vill jag välja alls?
Och den valmöjligheten jag helst vill välja, är för tillfället inte tillgänglig.