granbark

Jag vill inte tvingas bli ställd i ett vägskäl. Jag vill inte behöva välja mellan olika vägar.
Kort sagt kan man säga attjag inte vill bli uppbunden, som en åsna som tvingas följa sin ägares hand som en slav. Jag vill inte behöva tvingas in i något jag inte kommer klara av.

Jag vet helt enkelt inte om jag är redo än. Om jag orkar ta ett steg ut och falla, falla långt, ramla tungt.
Samtidigt så vet jag att det är just det jag behöver, lite uppskattning, att få veta att jag existerar helt enkelt .
Tänk att inte behöva tvinga orden ur munnen på människor, tänk ifall de skulle ha edn staken att de kan säga det själ, säga det rakt ut. Du suger, ja.. så är det. De hårda, tunga orden är så mycket enklare att ta till sig.

Det skickar en lång isande kall kåre längs min rygg, medvetandet om att jag faktiskt lever, att jag finns till. Att saker som förr spelade någon roll inte längre gör det, var tog tiden vägen? var försvann allting?
Höstmörkret kom, och med det kom kraven, pressen.

välja, välja, välja. men vad ska ma välja? vill jag välja alls?
Och den valmöjligheten jag helst vill välja, är för tillfället inte tillgänglig.