granbark

Jaha då var Krabat flyttad och står numer på lösdrift, de lekte massa så det blir nog bra, Krabat var helt galen i att äta.
Ingen tränare idag, hennes bil hade visst gått sönder men vi lekte runt lite på banan ändå, det var väldigt roligt. Imorgon får han stå, söndag ska vi hitta på nå o sen får vi prata med Linnea om hur resten av vecka ska se ut.

BILD.


Han gick rätt lugnt först, sen fick han spatt och bockade rätt rejält, mer än han någonsin gjort med mig i alla fall.

Men efter det så lossnade det rejält. WOHO!

Men imorgon ska jag på typ intervjuv, läskigt.

Krabat flyttar hit ikväll, det är oerhört nervöst kan jag säga, fast det blir nog bra, hoppas jag. Just nu har jag sovit oerhört jättedåligt så jag hoppas att det är därför jag känner att jag absolut inte kommer orka, och så kommer jag ju ha Linnea, så det ska nog bli bra. Men det är klart att det pirrar, det är ett oerhört stort steg att ha, från att inte ha ngot ansvar till massa på en gång. Fast det finns nog ingen bättre tidpunkt än nu, egentligen.

Jobbar på biblan nu, fast det går segt, och är trist då det inte händer ett shyte. Blir nog bättre det med snart. Sen blir det att springa hem och byta om och sedan SWOOSH iväg till stallet och rida för tränare och sen flytta. Det kommer ta ett tag men det blir nog bra. Ska ta massa bilder med, tihi! <3

BBästa Sofia har hand om stackars Nikko idag, de ska mysa och gå långprommis, han har det säkert JÄTTEBRA! fast det är väldigt ensamt att komma hem till en tom lägenhet.

Jaja, bilder kommer ikväll, och lite sömn med förhoppnigsvis! Tjolahej! 

Känner en sjuk stress, imorgon blir en stressig dag. Men förmodligen en bra dag.
Måste dock ringa om praktikplats och säka mer jobb, men det blir typ till helgen.

Här kommer lite bilder. Har ju snott brors kamera och försöker lära mig. Går sådär.

Jamen så är det, att jag blir lite sjuk på mig själv just nu, och att jag har massa saker att göra men att ingenting blir gjort och jag sitter och grubblar på livet i allmänhet istället. Hestens flytt blev visst ändrad så han flyttar inte förrän lördag, och på lördag ska jag också på någon slags arbetsintervjuv, kan bli intressant!

Jag har märkt en sak som är ganska naturlig tror jag, egentligen. Det blir jobbigare att åka hemifrån ju längre man varit hemma. Jag har ångest över att jag behöver åka iväg på onsdag, trots att jag har massa saker att se fram emot.

Jag funderar på hur jag själv är funtad, jag tror att innerst inne försöker jag bara gå emot normen, bara för att käfta emot lite. Jag vet inte själv vad jag vill, men det spelar ingen roll. Det löser sig, det gör det alltid. Om jag bara kunde vara normal i typ fem sekunder.

Idag när jag är på Kalvö släppte vi hundarna nere vid badplatsen, Nikko ränner iväg och ska mörda några gäss som chillar i gräset men de flyger iväg ut mot havet, jag tänker att nejmen inte kommer han att hoppa i vattnet, det är han alldeles för feg för. När vi kommer lite närmre ser vi ett huvud och en svans som kommer insimmande. Nikko hade alltså varit väldigt långt ut och skrämt upp gässen återigen, och då, först då, vände han hem.

Min hund är annars en såndär som gladeligen går ner och doppar fötterna, kanske magen, och han älskar att stoppa ner huvudet under vatten och leta efter stenar, men han gillar absolut inte att bada, det är ju jättehemskt! Han kan simma och det är inte första gången han lägger iväg efter fåglar.. Och när det är riktigt varmt på somrarna så brukar vi faktiskt bära i honom och hålla i honom lite när han simmar, för han blir väldigt lätt varm.

Jag va lite orolig att han typ skulle bli svinkall nu också, för det är verkligen svinkallt i havet, men ullen verkar isolera rätt bra =) Han är väldigt tjock dock, och det kommer inte bli kul på utställningen :(

Umgicks med Ida igår, måste varit typ två år sedan sist, men sjukt kul! Synd att man tappar kontakt med så många människor som man tyckte så mycket om.

Kom hem sent och upp svintidigt för att dra till Kalvö resort, hämtade mamma vid sjukan vid sju ochj skulle köra efter pappa ner, men han körde fort och så fick jag för mig om att jag skulle köra ifatt minsann, så gasar upp i en 110,
då vaknar mamma och utbrister förfärat; nejmen jenny, kör du 110 på 90-väg? :O
så svarar jag helt chill; nej det är en 70-väg.

Nu sitter jag här lite halvdöd och alla snarkar, ska jag med snarka en liten stund? Det vore skönt. Gick en sväng ner till havet direkt när jag kom hit, havet låg spegelblankt, solen lyste och inte ett enda moln syntes till! Synd bara att det springer runt en löptik här och mor och fars hund är helt galen, min hund är chill, han tyckte bättre om män

.



Nikko som valp, @Kalvö

Glömde ju lägga upp bilder! inte från idag men aa, you get the point.





Äckligt fina häst <3

Idag har jag varit på träning, det har jag inte varit på 4 år. jag fick lov att låna min gamla medryttarhäst och ta ett pass och det gick faktiskt bra! Det trodde jag aldrig. Visst jag har ju ridit den hästen typ 3-4 år nått sånt men man glömmer av så himla snabbt, och bara att jag lutade mig framåt i galoppfattningarna tyder på att jag ridit Krabat lite för länge haha väntar mig att hon ska slänga av mig hehe.

Nej men det gick sjukt bra faktiskt och det var precis lagom med krav, men nu är jag grymt slut, både mentalt och fysiskt.

Hjälpte far med saker när jag kom hem men blev dissad så hårt, så nu ska jag in till Ida o glo på film, <3

Alla har väl känt känslan av att bli sårad, och har man inte det så är det väl något fel, typ att man är emotionellt avtrubbad eller nått.
Men jag reagerar då på samma sätt jämt, det känns som om man får ett slag i magen och man blir typ kallsvettig, sedan skakar jag, resten beror nog på hur pass sårad jag blivit.

En av de saker jag avskyr mest är människor som tror att de är så mycket bättre än andra, att de kan leka med folk.

Eller folk som bara är... dumma.

Jag har inget viktigt att skriva, likväl skriver jag, hela tiden. Jag vet inte heller riktigt vad jag ska skriva om, likväl skriver jag om vad jag kommer att tänka på. Dagarna räknas ner, tiden börjar rinna ut, sommaren är snart här.. Sommaren och allt vad den har att bjuda på. All ångest som ligger upplagrad.

Dagarna går så fort, ibland hinner man inte med. Ibland känner man hur marken slits undan under fötterna och man faller, faller, faller. Väntar på att ramla ner, väntar på att marken ska komma rusande och att det ska ta stopp. Jag väntar på att det ska bli bättre. Någongång.

Jag väntar på att det ska komma en dag då jag kan gå vidare, lämna det förflutna bakom mig och bara se framåt och enbart framåt, inte minnas någonting, eller kanske minnas men bara med glädje och inte den gigantiska saknad jag känner nu.

Jag har svårt för vissa saker, har svårt med namn och andra saker som påminner om den tiden då även jag fick känna på hur det känns att vara lycklig, då även jag fick en chans att veta hur det känns att vara omtyckt och älskad. Såhär efteråt har jag inte kunnat bli det, för jag har inte släppt någon så pass nära. Jag håller alla på en armlängds avstånd och skulle de vilja komma närmre så kastar jag ut dem ur mitt liv, och har det någongång kännts okej med att stanna i någons liv så har de planerna snart grusats genom att jag blivit utslängd.

Återigen intalar jag mig att jag mår ändå bättre nu än hur jag mådde förut, att jag ändå har gått vidare, för det går ibland flera dagar då jag är "symptomfri" då saknaden inte är så stor, då mina tankar aldrig vandrar iväg. Men at the end of the day så är ändå mitt problem att jag älskar för mycket, att jag fortfarande gör det.

Jag intalar mig själv att jag förändrats, att det inte är mitt fel, att det är okej. Ibland tror jag att jag är bättre nu, jag lever ett annat liv, jag är annorlunda. På väldigt många månader har inte en droppe runnit från mina ögon som har någonting att göra med det som var, och det är ju ett framsteg ellerhur?
Och jag försöker förstå vad som gick fel. En människa som jag, i så pass obalans som jag var, skänker hela min själ till en annan människa som är i lika mycket obalans, det kan ju bara sluta i tårar eller hur?

Om jag kunnat se det i tid, hade jag kunnat förändra då?

Jag har inte mycket kontakt med någon av de människor som jag hade kontakt med då, nej faktiskt otroligt få människor, och de flesta tröttnade på mitt gnäll väldigt fort och sen har min blogg fått ta emot allt gnäll he-he.

Men faktum är att människor kan förändras, JAG kan förändras, och om han bara kunde se det, kunde vara min bästa vän, då är jag övertygad om att allting skulle vara enklare.

Det är inte synd om mig, absolut inte, det finns ingenting att tycka synd om, men min blogg, mina tankar som får luft under vingarna och mina tankar som måste få komma ut i den friska luften.

För faktum kvarstår, att saknaden finns kvar, att ångesten ligger och trycker och att tiden går fort.. Alltför fort.

Sitter på stadsbiblioteket i Linköping. Gött är att de har gratis internet nu för tiden, lite sämre är att de totalt saknar böcker om djurs morfologi vilket gör mitt besök på denna plats helt lönlöst.
jaja.

Det är rätt svårt att missa att jag har en hund
Dels för att han är med mig överallt
Dels för att när han inte är med mig så pratar jag om honom, non-stop.

Min hund är alltså en Lapsk Vallhund, han är 2 år och kallas för Nikko. Nikko är två år och odräglig. När han kom in i puberteten blev han mer odräglig än annars så vi satte in ett chip i honom, alltså en kemisk kastrering som stoppar "produktionen" nere i bollarna så att säga, och han blev en utomordentligt trevlig voffsing. Detta gjorde jag två gånger, så han var kastrerad i ungefär ett år. Nu är han normal igen.

Nikko växte upp i mina föräldrars hus ute på landet där andra hundar går förbi max en gång i veckan, alltså är han oerhört felsocialiserad. Vi gick på valpkurser med andra hundar såklart men då han inte var så van vid andra hundar så blev han stressad, och en spets som blir stressar tar ofta till rösten.

Min hund skäller alltså oerhört mycket. Har testat det mesta.. Antiskall halsband, skrika på honom, ignorera.. you name it, men det är stressen som är boven i dramat, det är därför han börjar skälla. Så han skäller inte för att han är rädd för andra hundar, tvärtom, han älskar andra hundar, men han är rädd för dem bara, och stressad = voff, vof, voff.   -.-

Detta är ju då min första hund och jag har aldig haft en hund innan, då kan man fråga sig varför jag valde en Lapsk vallhund som är en ganska krävande ras? Och ja, det undrar jag med ibland. Jag hade länge velat haft en hund, en Berner Sennen... Sen när jag väl fick möjligheten att skaffa en hund så skaffade jag en lapp. Dels för att de är så OERHÖRT fina, och jag ville ha en vallhund. Jag räknade dock inte med att få med ett skall som skär genom ben och krossar glas. Som dessutom håller på timmar i sträck. Nej jag fick med mycket som jag kanske inte tänkt få med egentligen. Och tro mig, en lapsk vallhund är inte så oerhört bra som första hund.

Men ångrar jag mig? NJAAA ibland kanske, när han är helt överjävlig så önskar man att man hade en enklare hund, som man kunde sätta igång att träna med på en gång utan att behöva bry sig om äckliga skall och att inte kunna gå på kurser för att andra deltagare blir irriterade. Samtidigt är detta MIN hund, han är min ängel och han älskar verkligen mig, tro mig, det märks.

Efter kastreringen har han dessutom behållt sitt lunga sätt, han intresserar sig inte lika mycket för löptikar och är oerhört lugn, ligger mest och vilar inomhus, har aldrig bitit sönder något och är bara en allmän toppenhund, dessvärre är det lite ävl mycket jakt i honom så släpper man honom så kan han lägga iväg efter ett rådjur, men han kommer alltid, alltid tillbaka.

Han är min hund, min älskade döjobbiga spasmer-vovve.

Alla har vi spöken. Minnen från det förflutna som då och då visar sin närvaro genom att omsluta hela ens själ i mörker och dra ner en i minnet man egentligen försöker undkomma. Få allting att kännas nattsvart, luften att försvinna från lungorna. Ångesten kramar åt. Man funderar på vad man gjort, och vad man gjort för att förtjäna det.

De slutar aldrig att jaga dig, är med genom hela livet.

Alla har vi våra egna spöken, från våra egna drömmar.
Och har man det inte nu kommer man säkerligen få det innan livets slut.

YOU KNOW IT AINT EASY
FOR THESE THOUHGTS HERE TO LEAVE ME, AINT NO WORDS TO DESCRIBE 'EM
IN FRENCH OR IN ENGLISH
CAUS DIAMONDS THEY FADE, AND FLOWERS THEY BLOOM
AND IM TELLIN' YOU

THESE FEELINGS WONT GO AWAY
THEY'VE BEEN KNOCKIN' ME SIDEWAYS
THEY'VE BEEN KNOCKIN' ME OUT LATELY
WHENEVER YOU COME AROUND ME
THESE FEELINGS WONT GO AWAY
THEY'VE BEEN KNOCKIN ME SIDEWAYS

I KEEP THINKING IN A MOMENT THAT, TIME WILL TAKE THEM AWAY
BUT THESE FEELINGS WONT GO AWAY...




Ja och så är det ju faktiskt också så det så.

Ibland räcker inte orken till. Ibland räcker inte orden till. Ibland får man ta det onda med det goda, svälja sin stolthet och ta nya tag nästa gång.

Jag är otroligt jättesämst på att blogga, mest för att jag fortfarande inte vet vad jag vill blogga om och då blir det bara meningslösa inlägg liknande det här *suck*

Idag var min hund superduktig i alla fall
och det är bara några få veckor tills hästen flyttar hit
katten gillar fortfarande att bita mig i näsan.


tjohoej!