Krabban
Misstaget jag alltid gör när jag kollar gamla facebookbilder är att jag alltid kollar lite extra i Krabatmappen. Jag blir alltid lite tårögd när jag tittar på de bilderna... Han skulle blivit sexton år nu, gammal gubbe. Han var utan tvekan den häst jag litat mest på, trots att han var halvspattig, aldrig stod still, bockade så fort något inte passade, backade och hoppade ner i diken. Men glädjen han kände var så äkta och syntes så väl(likaså när han var missnöjd). Han gav alltid 125% utan att man behövde be om det. Detta var hästen JAG lärde galoppera i form, som JAG lärde gå över bommar och hoppa hela 80(!!)cm. Som JAG vågade hoppa upp på i bara grimma och skritta rakt ut i skogen. Som knappt gick att leda men efter ett par månader gick efter mig, avslappnad, som en hund.
Vi utvecklades tillsammans så fort, och jag litade på honom så totalt.
Med Ängla är det inte riktigt samma sak, inte samma utmaning i och med att hon redan är utbildad med framförallt har hon inte alls samma personlighet. krabat hade DET, det lilla extra.
Folk frågar mig varför i hela friden jag vill ha en travare, det är just på grund av det som jag kände med krabat. Att se människornas blickar när man lyckas få en häst fin som i deras ögon är "skrot". Samtidigt som man får känna utvecklingen med hästen, jag tror faktiskt den är viktig.
