granbark

Jag skrev tidigare i somras ett hyfsat sorgset inlägg om hur det är att vara en hårsmån att förlora sin bästa vän.
Det enda som är värre än att vara en hårsmån från att förlora sin bästa vän är att faktiskt göra det.
Det värsta med att fästa sig vid någon/något är att man vet aldrig hur länge man får behålla den/det.

Det har kommit till den dagen då det i alla fall beslutats att min och Krabats saga kommer att avslutas, inom en överskådlig framtid. Ägaren kan inte ha honom stående, och vill inte sälja honom. Då vi inte vet om han kommer hålla för ridning (just nu är han bara ohalt i 3 varv på volt sedan börjar han halta) så har hon tagit beslutet att låta honom galoppera vidare.

För människor som inte fäster sig så kan det vara svårt att förstå, svårt att känna den smärta som jag faktiskt kan känna nu. Att förlora en vän. Hur lätt det är att avsluta ett liv.

Idag har jag funderat på hur jag ska göra, om jag ska vara där när det händer eller om jag ska gå därifrån.. Jag vill inte se och höra honom falla ihop, mitt hjärta kommer krossas, men jag är rädd att jag inte kommer få ett avslut annars.

jag förstår att det här är så det måste bli, jag kan inte göra någonting för att påverka det. Det kommer ändå bli jobbigt.. Tårarna bränner bara jag tänker på att ta farväl. Krabat var, och kommer förbli, "min" första häst och har satt oerhört djupa spår...