Min finaste ängel <3
Emmeros min Krabat kommer bli den allra finaste ängel som finns. tack för den här tiden <3
Från maj - november var du min, en alltför kort tid med någon så underbar som du...
Dagen innan hade du fått massage, ett kilo morötter och ditt favoritfoder, allt för att göra det så bra som möjligt...
Det var redan bestämt sedan innan att idag skulle han avlivas. Bara en undersökning skulle göras. Vi packade in hans saker i bilen och gick med honom till kliniken. Komiskt nog bad de bara ägaren att säga till mig vart han skulle stå, jag var väl van tyckte de. Sprang i löpargången och gjorde böjprov, longerade lite i båda varv och ja, han var lika halt som förra gången. Mer än tre månaders vila och det är oförändrat. Det var lika svårt för det men beslutet var redan taget, han skulle få vandra vidare. Det kunde vara mjukdelar, eller skelettåkommor, men framtiden var väldigt oviss oavsett. Vi skulle bara ställa in honom i boxen, säga farväl och sedan åka hem, de skulle märka honom och avliva under förmiddagen. 4 veterinärbesök, 3 behandlingar, mediciner och sjukhage... Behandlad från den 22/8 tills den 22/11, så lång tid utan förändring.
Vi skrev i papper och ägaren sa hejdå till honom, sedan gick hon och lämnade in papprena och åkte iväg. Jag ville bara ha ett par minuter.
Det är underligt.. Jag hade försökt flera dagar innan att riktigt säga farväl, men han var alltid så uppspelt, ville bara ut i hagen, ha mat. hade inte tid att gosa.
Jag gick in till honom i boxen och bara kände hur alla känslor liksom vällde över mig och jag insåg att this is it, jag kommer aldrig se honom igen, inte känna hans lurviga vinterpäls, ingenting. Det var bara att borra in fingrarna i hans man, ge honom en lång kram och bara gråta ut. Han stod stilla och lät mig hålla på med mina konstigheter, buffade lite på mig, det var ju inte kul att stå där, förstod jag inte att han ville ut, han ville gå hem nu! Jag ville inte gå därifrån för jag visste att går jag så kommer jag aldrig se honom igen, jag viskade hela tiden till honom hur mycket han betytt, hur underbar han är och hur lycklig jag varit över att få ha honom. Att han får ta hand om sig, att allting ska bli bra.. Vägrade säga hejdå. Jag gav honom en klapp och smet ut utan att titta bakåt.
Gick in på toaletten för att torka tårarna och möttes av assistenten som hade satt ett vitt band runt hans hals, hon förklarade att hon märkt upp honom och han skulle avlivas under förmiddagen. Hon frågade om jag ville ha grimman men nej, den var inte min ändå.
När jag gick bort till min cykel tittade jag en sista gång mot fönstret och kunde se hans öron sticka upp där han stod och kikade ut, jag gick förbi fönstret nu ikväll också utan att se några öron. På vägen hem fanns det ingen anledning att torka tårarna, det kom ändå nya hela tiden.
Jag är glad att jag inte var med vid själva avlivningen, det sista minnet av honom är ändå när han lever, är varm och pigg och glad. Den fina, underbara hästen.
Ingen häst har lärt mig lika mycket som Krabat har gjort, han blev min på låns eftersom ägaren inte kunde ha kvar honom. Det var kanske aldrig meningen att jag skulle ha honom. Han lärde mig så otroligt mycket om tålamod, om hästar, han blev som en förlängning av mig. Han var min spegel. Rörde jag mig rörde han sig, han följde mig överallt, det var han som jag kunde hoppa upp på och rida rakt ut i skogen i repgrimma, det var han som kunde göra mig förbannad genom att vara rädd för sin egen skugga. Det var han som ALLTID, ALLTID gav 120% oavsett vad det rörde sig om. Han älskade att hoppa, att arbeta, att göra människor till lags han stannade alltid när man red ut men när han hade vagn efter sig kunde han gå genom allt.. han var inte som alla andra. Detta var hästen som under 4 månaders tid försökte slänga av mig varje gång jag red men som förvandlades till en underbar ridhäst, körhäst, en riktig vän. Jag tror aldrig jag kommer träffa en annan häst med en sådan personlighet, en sådan charm. Alla bara föll pladask för honom, även de som tittar på travare med förakt.
Han var ett berg i mitt hav, någon som alltid fanns där, alltid ville finnas där. Någon som jag kunde älska och som älskade mig tillbaka, någon som jävlades bara på skoj. Det känns så brutalt att få sin bästa vän bortsliten från sig, det lämnar ett så stort hål. Men en sak är säker, jag kommer alltid minnas min krabat, hur han älskade att visa upp sig, alla våra minnen, alla motgångar och alla framgångar. Jag ska minnas honom med kärlek, inte med saknad. jag ska minnas honom som han var när han levde, inte när han var sjuk. Jag ska tänka på allting som är bra. Det kommer alltid finnas en speciell plats i mitt hjärta för honom, en plats som må va tom nu men alltid kommer vara fylld med kärlek.
Jag kommer sakna dig något enormt vännen, jag gör det redan. Jag kommer alltid älska dig.
Från maj - november var du min, en alltför kort tid med någon så underbar som du...
Dagen innan hade du fått massage, ett kilo morötter och ditt favoritfoder, allt för att göra det så bra som möjligt...
Det var redan bestämt sedan innan att idag skulle han avlivas. Bara en undersökning skulle göras. Vi packade in hans saker i bilen och gick med honom till kliniken. Komiskt nog bad de bara ägaren att säga till mig vart han skulle stå, jag var väl van tyckte de. Sprang i löpargången och gjorde böjprov, longerade lite i båda varv och ja, han var lika halt som förra gången. Mer än tre månaders vila och det är oförändrat. Det var lika svårt för det men beslutet var redan taget, han skulle få vandra vidare. Det kunde vara mjukdelar, eller skelettåkommor, men framtiden var väldigt oviss oavsett. Vi skulle bara ställa in honom i boxen, säga farväl och sedan åka hem, de skulle märka honom och avliva under förmiddagen. 4 veterinärbesök, 3 behandlingar, mediciner och sjukhage... Behandlad från den 22/8 tills den 22/11, så lång tid utan förändring.
Vi skrev i papper och ägaren sa hejdå till honom, sedan gick hon och lämnade in papprena och åkte iväg. Jag ville bara ha ett par minuter.
Det är underligt.. Jag hade försökt flera dagar innan att riktigt säga farväl, men han var alltid så uppspelt, ville bara ut i hagen, ha mat. hade inte tid att gosa.
Jag gick in till honom i boxen och bara kände hur alla känslor liksom vällde över mig och jag insåg att this is it, jag kommer aldrig se honom igen, inte känna hans lurviga vinterpäls, ingenting. Det var bara att borra in fingrarna i hans man, ge honom en lång kram och bara gråta ut. Han stod stilla och lät mig hålla på med mina konstigheter, buffade lite på mig, det var ju inte kul att stå där, förstod jag inte att han ville ut, han ville gå hem nu! Jag ville inte gå därifrån för jag visste att går jag så kommer jag aldrig se honom igen, jag viskade hela tiden till honom hur mycket han betytt, hur underbar han är och hur lycklig jag varit över att få ha honom. Att han får ta hand om sig, att allting ska bli bra.. Vägrade säga hejdå. Jag gav honom en klapp och smet ut utan att titta bakåt.
Gick in på toaletten för att torka tårarna och möttes av assistenten som hade satt ett vitt band runt hans hals, hon förklarade att hon märkt upp honom och han skulle avlivas under förmiddagen. Hon frågade om jag ville ha grimman men nej, den var inte min ändå.
När jag gick bort till min cykel tittade jag en sista gång mot fönstret och kunde se hans öron sticka upp där han stod och kikade ut, jag gick förbi fönstret nu ikväll också utan att se några öron. På vägen hem fanns det ingen anledning att torka tårarna, det kom ändå nya hela tiden.
Jag är glad att jag inte var med vid själva avlivningen, det sista minnet av honom är ändå när han lever, är varm och pigg och glad. Den fina, underbara hästen.
Ingen häst har lärt mig lika mycket som Krabat har gjort, han blev min på låns eftersom ägaren inte kunde ha kvar honom. Det var kanske aldrig meningen att jag skulle ha honom. Han lärde mig så otroligt mycket om tålamod, om hästar, han blev som en förlängning av mig. Han var min spegel. Rörde jag mig rörde han sig, han följde mig överallt, det var han som jag kunde hoppa upp på och rida rakt ut i skogen i repgrimma, det var han som kunde göra mig förbannad genom att vara rädd för sin egen skugga. Det var han som ALLTID, ALLTID gav 120% oavsett vad det rörde sig om. Han älskade att hoppa, att arbeta, att göra människor till lags han stannade alltid när man red ut men när han hade vagn efter sig kunde han gå genom allt.. han var inte som alla andra. Detta var hästen som under 4 månaders tid försökte slänga av mig varje gång jag red men som förvandlades till en underbar ridhäst, körhäst, en riktig vän. Jag tror aldrig jag kommer träffa en annan häst med en sådan personlighet, en sådan charm. Alla bara föll pladask för honom, även de som tittar på travare med förakt.
Han var ett berg i mitt hav, någon som alltid fanns där, alltid ville finnas där. Någon som jag kunde älska och som älskade mig tillbaka, någon som jävlades bara på skoj. Det känns så brutalt att få sin bästa vän bortsliten från sig, det lämnar ett så stort hål. Men en sak är säker, jag kommer alltid minnas min krabat, hur han älskade att visa upp sig, alla våra minnen, alla motgångar och alla framgångar. Jag ska minnas honom med kärlek, inte med saknad. jag ska minnas honom som han var när han levde, inte när han var sjuk. Jag ska tänka på allting som är bra. Det kommer alltid finnas en speciell plats i mitt hjärta för honom, en plats som må va tom nu men alltid kommer vara fylld med kärlek.
Jag kommer sakna dig något enormt vännen, jag gör det redan. Jag kommer alltid älska dig.
Trackback
Åh, finaste Krabat ):
URL: http://tillhast.wordpress.com