krabat
Ägaren har bestämt sig att oavsett om han blir bra eller inte ska ska han avlivas iom att det kan komma tillbaka när som helst. Hon vill inte sälja som sällskap/promenad och jag kan inte/har inte råd att ha en häst som ska in på behandlingar och stå på vila med jämna mellanrum.
Jag tycker det känns helt fel att avliva en häst som ändå mår bra, som inte har ont av att bara gå.. Hon har tagit beslutet, det är hennes häst och det finns ingenting som jag kan göra annat än att ta hand om honom tills det är dags. Man försöker att intala sig att det är det bästa för honom, han älskar att arbeta och hur kul skulle det vara för honom att bara gå i en hage och kanske ridas ibland rakt fram i skogen..
Det är sjukt jobbigt men jag är ändå glad att det inte är jag som behöver ta själva beslutet. Det kommer vara jättejobbigt, han har en stor plats i mitt hjärta och det är först nu på sistone som jag insett att this is it, detta är slutet. Jag vill inte tvätta honom och gå ut på någon fin plats och ta massa kort, jag har redan massa fina kort på honom då han är fin, lycklig.. Han är inte lycklig nu. jag vill bara att han ska få gå i stora hagen sista delen av sitt liv, kunna klia på de andra hästarna, interagera, kanske gå på någon promenad. jag vill tänka att han kommer få det bra, jag vill tänka att han kommer till himlen eller whatev, om det hade funnits alltså.
Jag vill bara att det ska vara över, jag har anat detta sedan augusti och ändå haft kvar honom såhär länge för det har funnits hopp, nu finns det inget hopp längre.
Han vet inte vad som kommer hända, han vet inte att han kommer dö. Den dagen då vi kommer gå till kliniken kommer bara vara en dag som alla andra, det kommer bara vara en promenad precis som alla andra. Han kommer trilskas, vilja äta gräs och vara allmänt irriterande. Han kommer inte veta att det är den sista promenaden han kommer gå på. Jag kommer veta det, men inte han. Han kommer dö när han är på ett ställe, alltför spänd, upptagen med att titta på andra hästar, okända människor.
Det jobbigaste kommer vara promenaden dit, att lämna honom där, stunden då man ska säga farväl. Jag vet inte hur det kommer vara, jag vet inte om jag kommer bryta ihop då eller först sen, jag vet inte om jag vill ha någon där, eller vara ensam. Men för honom kommer det vara ett vanligt besök på kliniken, där vi varit så många gånger nu.
Jag tror att den första hästen man har som sin egen, den lämnar ett väldigt stort avtryck. Få hästar har lärt mig så mycket som Krabat har gjort även att han var nästintill helt outbildad när jag fick honom. Krabat har lärt mig så mycket om tålamod, om alla viktiga saker, utan att han ens vet om det. Det kommer bli ett stort tomrum när han försvinner, jag tror att en liten del av mig kommer försvinna då. Jag kan bara intala mig att det är det bästa för honom och hoppas på att jag faktiskt har rätt.
Jag tycker det känns helt fel att avliva en häst som ändå mår bra, som inte har ont av att bara gå.. Hon har tagit beslutet, det är hennes häst och det finns ingenting som jag kan göra annat än att ta hand om honom tills det är dags. Man försöker att intala sig att det är det bästa för honom, han älskar att arbeta och hur kul skulle det vara för honom att bara gå i en hage och kanske ridas ibland rakt fram i skogen..
Det är sjukt jobbigt men jag är ändå glad att det inte är jag som behöver ta själva beslutet. Det kommer vara jättejobbigt, han har en stor plats i mitt hjärta och det är först nu på sistone som jag insett att this is it, detta är slutet. Jag vill inte tvätta honom och gå ut på någon fin plats och ta massa kort, jag har redan massa fina kort på honom då han är fin, lycklig.. Han är inte lycklig nu. jag vill bara att han ska få gå i stora hagen sista delen av sitt liv, kunna klia på de andra hästarna, interagera, kanske gå på någon promenad. jag vill tänka att han kommer få det bra, jag vill tänka att han kommer till himlen eller whatev, om det hade funnits alltså.
Jag vill bara att det ska vara över, jag har anat detta sedan augusti och ändå haft kvar honom såhär länge för det har funnits hopp, nu finns det inget hopp längre.
Han vet inte vad som kommer hända, han vet inte att han kommer dö. Den dagen då vi kommer gå till kliniken kommer bara vara en dag som alla andra, det kommer bara vara en promenad precis som alla andra. Han kommer trilskas, vilja äta gräs och vara allmänt irriterande. Han kommer inte veta att det är den sista promenaden han kommer gå på. Jag kommer veta det, men inte han. Han kommer dö när han är på ett ställe, alltför spänd, upptagen med att titta på andra hästar, okända människor.
Det jobbigaste kommer vara promenaden dit, att lämna honom där, stunden då man ska säga farväl. Jag vet inte hur det kommer vara, jag vet inte om jag kommer bryta ihop då eller först sen, jag vet inte om jag vill ha någon där, eller vara ensam. Men för honom kommer det vara ett vanligt besök på kliniken, där vi varit så många gånger nu.
Jag tror att den första hästen man har som sin egen, den lämnar ett väldigt stort avtryck. Få hästar har lärt mig så mycket som Krabat har gjort även att han var nästintill helt outbildad när jag fick honom. Krabat har lärt mig så mycket om tålamod, om alla viktiga saker, utan att han ens vet om det. Det kommer bli ett stort tomrum när han försvinner, jag tror att en liten del av mig kommer försvinna då. Jag kan bara intala mig att det är det bästa för honom och hoppas på att jag faktiskt har rätt.
Trackback
