.
Jag sitter och funderar och tänker, varpå jag funderar ännu mer och tänker ännu mer.
Mina tankar går i banorna såsom; är det tillåtet att sakna någon så mycket som jag gör?
Saknad..
Det kan väl vara bra i vissa fall, när det slutar i någonting positivt. Men stunderna det inte gör det, när man vaknar för 365:e gången och inser att fan, det blir inte bättre. Ska det någonsin gå över då? Kanske är det inte meningen, kanske infinner sig denna eviga saknad i mig bara för att få tortera mig, vrida allt gott till något ont.
Kanske kommer det alltid vara såhär?
Mitt svar är som vanligt att jag inte vet. Det har gått så lång tid, mina spöken jagar mig fortfarande. Vissa dagar lyser solen starkare på dem, lyckas jaga bort dem. Andra är bara grå. De värsta dagarna är de som gör så ont, de dagar då jag bara går och oroar mig, och tänker, minns tillbaka på det som var.
Det värsta är drömmarna, eller när man vaknar upp ur dem, när man drömmer någonting underbart för att vakna och inse att det aldrig kommer bli som i drömmen.
Men det som toppar allting är saknaden, ensamheten. Tanken på att det aldrig kommer gå över. Jag kallsvettas när jag hör ett namn som påminner mig om den tiden, det smärtar i hela mig och jag vill sluta, sätta mig i ett hörn och skrika tills det går över.
Men jag tillåter inte mig själv att skrika, jag tillåter mig inte ens att gråta. Det enda jag tillåter mig själv att göra är att vandra framåt i samma kliv, varje dag. Försöka få någon slags rutin och kommer det en tanke som påminner mig om det där så slår jag bort den, väntar på att det ska gå över.
Det blir inte bättre, har aldrig blivit bättre av att rymma. Jag har försökt ta kontakt, försökt på de sätt jag kan, utan gensvar. Det är väl det som gör mest ont, att inte få något svar...
Jag lägger band på mig själv, idag, imorgon, för alltid. Jag kommer inte skrika, inte släppa ut det.
Tiden gör inte saken enklare, mina sår är fortfarande lika ömma som då, gör fortfarande lika ont. Livet kanske är lite enklare att leva rent praktiskt, men saknaden och ensamheten desto större.
Mina tankar går i banorna såsom; är det tillåtet att sakna någon så mycket som jag gör?
Saknad..
Det kan väl vara bra i vissa fall, när det slutar i någonting positivt. Men stunderna det inte gör det, när man vaknar för 365:e gången och inser att fan, det blir inte bättre. Ska det någonsin gå över då? Kanske är det inte meningen, kanske infinner sig denna eviga saknad i mig bara för att få tortera mig, vrida allt gott till något ont.
Kanske kommer det alltid vara såhär?
Mitt svar är som vanligt att jag inte vet. Det har gått så lång tid, mina spöken jagar mig fortfarande. Vissa dagar lyser solen starkare på dem, lyckas jaga bort dem. Andra är bara grå. De värsta dagarna är de som gör så ont, de dagar då jag bara går och oroar mig, och tänker, minns tillbaka på det som var.
Det värsta är drömmarna, eller när man vaknar upp ur dem, när man drömmer någonting underbart för att vakna och inse att det aldrig kommer bli som i drömmen.
Men det som toppar allting är saknaden, ensamheten. Tanken på att det aldrig kommer gå över. Jag kallsvettas när jag hör ett namn som påminner mig om den tiden, det smärtar i hela mig och jag vill sluta, sätta mig i ett hörn och skrika tills det går över.
Men jag tillåter inte mig själv att skrika, jag tillåter mig inte ens att gråta. Det enda jag tillåter mig själv att göra är att vandra framåt i samma kliv, varje dag. Försöka få någon slags rutin och kommer det en tanke som påminner mig om det där så slår jag bort den, väntar på att det ska gå över.
Det blir inte bättre, har aldrig blivit bättre av att rymma. Jag har försökt ta kontakt, försökt på de sätt jag kan, utan gensvar. Det är väl det som gör mest ont, att inte få något svar...
Jag lägger band på mig själv, idag, imorgon, för alltid. Jag kommer inte skrika, inte släppa ut det.
Tiden gör inte saken enklare, mina sår är fortfarande lika ömma som då, gör fortfarande lika ont. Livet kanske är lite enklare att leva rent praktiskt, men saknaden och ensamheten desto större.
Nej, tiden kommer inte läka dessa sår...
Trackback
