punkt.
"Get out of my head, out of my bed"
Vad gör man när saknaden slår ner i en, när man finner sig själv sittandes i ett hörn och bara skakar och snyftar samtidigt som man skriker utan att det kommer ett enda ljud? Vad gör man när saknaden blir för stor, när smärtan blir för intensiv? När allting rasar samman, inte på en gång utan under en längre tid, när man inser att ens eget förfall var sista delen i kedjan som knäcker totalt? När ingenting hjälper, när allt man vill är att försvinna en stund, andas frisk luft utan alla stenar som tynger ner hjärtat?
Jag vet inte men jag känner känslan, jag känner så mycket, så otroligt mycket. Saknad, sorg, stress och ångest. Och jag blir så arg på mig själv för att jag känner såhär, för att jag inte kan vara som normala personer och glömma och bara gå vidare. Det finns inget riktigt mått på den otroliga ensamhet jag känner jämt, när man tror sig ha hittat sin tvillingsjäl, vilket jag fortfarande tror han är, det är rätt svårt att hitta någon som är så lik ensjälv, på gott óch ont, denna gång mest ont. Samtidigt blir jag väldigt arg på mig själv för att jag inte kan glömma och gå vidare, gå vidare och glömma.
För att allt annat skit händer på samma gång, för att ingenting någonsin är som det ska.
Kan någon hjälpa mig?
Vad gör man när saknaden slår ner i en, när man finner sig själv sittandes i ett hörn och bara skakar och snyftar samtidigt som man skriker utan att det kommer ett enda ljud? Vad gör man när saknaden blir för stor, när smärtan blir för intensiv? När allting rasar samman, inte på en gång utan under en längre tid, när man inser att ens eget förfall var sista delen i kedjan som knäcker totalt? När ingenting hjälper, när allt man vill är att försvinna en stund, andas frisk luft utan alla stenar som tynger ner hjärtat?
Jag vet inte men jag känner känslan, jag känner så mycket, så otroligt mycket. Saknad, sorg, stress och ångest. Och jag blir så arg på mig själv för att jag känner såhär, för att jag inte kan vara som normala personer och glömma och bara gå vidare. Det finns inget riktigt mått på den otroliga ensamhet jag känner jämt, när man tror sig ha hittat sin tvillingsjäl, vilket jag fortfarande tror han är, det är rätt svårt att hitta någon som är så lik ensjälv, på gott óch ont, denna gång mest ont. Samtidigt blir jag väldigt arg på mig själv för att jag inte kan glömma och gå vidare, gå vidare och glömma.
För att allt annat skit händer på samma gång, för att ingenting någonsin är som det ska.
Kan någon hjälpa mig?
Trackback
