sjukt konstigt
javet, det här kommer låta sjukt konstigt.
för en tid sedan, när mitt hjärta fortfarande var helt, gick jag på en kent konsert. jag sov hos farmor och farfar den natten och precis när jag lade mig ner och skulle sova så tänkte jag: "undrar hur G. har det nu" för jag liksom kände att någonting var fel. Nästa dag ringde jag och frågade hur det var och.. ja.. det var inte bra.
Samma sak hände mig imorse. en direkt känsla av att någonting var fel och att jag borde göra något, men den här känslan var nog lite omvänd.. helt plötsligt tänkte jag bara "jo men det löser sig, allting kommer bli bra igen, med tiden"
nåväl, mitt sunda förnuft tog över nånstans där och sa "
-nej jenny, du lurar dig själv. det är skit och det vet du
-men förnuftet? jag har ju funnit någon som uppskattar mig för den jag är?
-sånt händer bara på tv.
-men om jag vill kämpa för det då?
-det är ingen ide.
-men jävla idiot, jag vill ju säger jag!!!
-jamen göre då! men inte mitt fel om du blir sårad igen!"
okej, egentligen fick jag väl storspö av mitt eget förnuft, men har ni nånsin liksom kännt den där känslan av att man hör hemma hos någon? att man liksom kan förstå hur den personen mår och känner sig trots att han bor 139 mil bort.. bara en djup gnagande känsla av att man hör ihop.
kalla det idiotiskt, dumt och inbilldande men fan, jag hoppas.
det kan ha varit så att jag varit über trött och inte hängt med på noterna riktigt, men han pratade med mig idag, och (till en början) utan att jag behövde dra orden ur honom. och han sa.. äsch jag ska sluta nu. men han var sitt gamla jag, den personen jag älskar. MER ÄN ALLTING ANNAT.
asså, så jävla lycklig. även om det inte är vi TVÅ längre, så.. jo, jag känner. det gör jag verkligen.
och jag tror nog på den där kärleken som finns i filmer, och jag har fått tillbaka hoppet, om vi är ämnade för varandra så kommer det att funka, och ta mig vid mina ord för jag skriver detta med ett leende på läpparna =)
för en tid sedan, när mitt hjärta fortfarande var helt, gick jag på en kent konsert. jag sov hos farmor och farfar den natten och precis när jag lade mig ner och skulle sova så tänkte jag: "undrar hur G. har det nu" för jag liksom kände att någonting var fel. Nästa dag ringde jag och frågade hur det var och.. ja.. det var inte bra.
Samma sak hände mig imorse. en direkt känsla av att någonting var fel och att jag borde göra något, men den här känslan var nog lite omvänd.. helt plötsligt tänkte jag bara "jo men det löser sig, allting kommer bli bra igen, med tiden"
nåväl, mitt sunda förnuft tog över nånstans där och sa "
-nej jenny, du lurar dig själv. det är skit och det vet du
-men förnuftet? jag har ju funnit någon som uppskattar mig för den jag är?
-sånt händer bara på tv.
-men om jag vill kämpa för det då?
-det är ingen ide.
-men jävla idiot, jag vill ju säger jag!!!
-jamen göre då! men inte mitt fel om du blir sårad igen!"
okej, egentligen fick jag väl storspö av mitt eget förnuft, men har ni nånsin liksom kännt den där känslan av att man hör hemma hos någon? att man liksom kan förstå hur den personen mår och känner sig trots att han bor 139 mil bort.. bara en djup gnagande känsla av att man hör ihop.
kalla det idiotiskt, dumt och inbilldande men fan, jag hoppas.
det kan ha varit så att jag varit über trött och inte hängt med på noterna riktigt, men han pratade med mig idag, och (till en början) utan att jag behövde dra orden ur honom. och han sa.. äsch jag ska sluta nu. men han var sitt gamla jag, den personen jag älskar. MER ÄN ALLTING ANNAT.
asså, så jävla lycklig. även om det inte är vi TVÅ längre, så.. jo, jag känner. det gör jag verkligen.
och jag tror nog på den där kärleken som finns i filmer, och jag har fått tillbaka hoppet, om vi är ämnade för varandra så kommer det att funka, och ta mig vid mina ord för jag skriver detta med ett leende på läpparna =)
Trackback
