Vänta på mig då, just när himlen faller ner.
Mitt i en korsväg föll livet mitt itu
Det blev det blev vitt, det blev svart och jag kunde se det nu
Om jag blev rädd höll jag det alltid inom mig
För man känner sig dum
Och då blir man kanske stum
När man ser på sig själv och allt som dött
Det känns som att allting förändras, men samtidigt är det precis som förut. Medan vissa människor står kvar på samma ställe genom halva livet tar sig andra människor vidare utan minsta problem, ruskar på axlarna och bara kastar sig in i nästa äventyr, önskar jag var sån. Andra människor tror jag blir knäckta av motgång efter motgång.
Jag tänkte skriva någonting väldigt personligt och rörande här, men istället får ni en bild på min bästa vän
Trackback
