Ella bomb
Fick för mig att skriva ett litet inlägg om Ella så jag gör det. Lindmarken Electra som jag bara hade några månader (typ tre). Hon kom till mig efter att ha varit mammaledig i två år. Hon var ändå ganska fin att rida på banan och levde upp lite mer det, hade ett fruktansvärt vackert steg (bättre än många halvblod jag sett faktiskt). Hon var oerhört snäll i all hantering från marken, även ridning till att börja med, däremot så klickade det aldrig riktigt mellan mig och henne. Kanske var det för att jag fick henne tre dagar innan Krabat avlivades och jag absolut inte ville ha någon annan häst just då, eller så litade jag aldrig på henne helt enkelt. I alla fall så började jag sätta igång henne, hon började bli jobbig från marken och vi jobbade bort det fort. Hon var snäll tills snön kom och hon inte kunde göra av med all energi.
Allt började faktiskt på en tur på Kartegårdsvägen, första efter jullovet. Hon hade precis stått i en vecka, precis börjat bygga muskler och orkade mer nu. Vi kom en bit på vägen men det var halt (hon hade bara tvåbrodd) och mörkt så vi vände, hon stegrade och jag trillade av. Satt upp igen och hon fortsatte stegra. Red fram och tillbaka men satt av efter en bit och ledde hem henne. Nu tror ju inte jag på detdär att "hästen får aldrig nånsin vinna, hon vann där du får skylla dig själv!" men kanske så var det så att hon tyckte att hon kunde få bestämma, jag tror dock att hon bara hade för mycket energi. På vägen hem kastade hon sig mot en bil agressivt. Dagen efter kastade hon av min bror.
Jag fortsatte dock rida men eftersom jag redan innan saknade tillit till henne blev det att jag spände mig som en fiolsträng, jobbade mycket på att slappna av men det liksom gick inte, och ju mer jag spände mig destu jobbigare blev hon. Ringde ägaren och klagade och sa att jag inte ville ha kvar henne, ägaren sa att jag kunde köra tillbaka henne om jag ville. Jag ändrade mig dock några dagar senare och sa att jag skulle behålla henne tills 31/5, när kontraktet gick ut. Sedan kunde jag få henne om jag ville.
Problemet med bilar blev bara värre och det gick inte att rida seriöst ute, enda sättet var att rida till Uddetorp och rida i ridhus där men där var en bilväg och eftersom hon kastade sig mot bilar var det uteslutet. Hon hade alltid stannat och backat väldigt fort också såfort hon inte ville gå längre, detta blev allt värre och hon började backa ner i staket, in i saker eller bara väldigt fort bakåt. Longerade en del ute på åkern vilket hjälpte och energin bara rann över och hon stegrade och bockade om vartannat.
En gång var vi ute och red när det kom två bilar körandes, bilarna saktade inte ner utan körde på som vanligt, Ella blev rädd och backade ut framför dem och jag hoppade av, ledde ut henne på åkern men när vi skulle upp igen så hoppade hon och jag som inte var med riktigt tappade henne och hon sprang hem, rakt över stora vägen. Efter det blev hon varm till och ifrån i ena bakbenet (därför jag alltid lindade bak) ägarna sa dock att det var okej men efter Krabat ringde en varningsklocka i mig. Hon var dock allmänt charmig och gosig från marken.
Efter ett tag kände jag dock att det verkligen inte fungerade. Jag var rädd för att rida henne, kunde aldrig slappna av. Lovade mig själv att jag skulle vänta tills isen och snön försvann eftersom hon inte varit såhär när jag fick henne och hon kanske bara hade massa energi? Men det var så fruktansvärt mycket att jobba med och hade tagit oerhört lång tid, både för mig och henne eftersom jag blivit rädd för henne. Så när min vän ville ha ut sin häst på foder bestämde jag mig för att byta lite enkelt och smidigt, hur ont det än kan verka.
Jag är helt övertygad om att Ella hade blivit en toppenridhäst, hon hade massa med kapacitet, tyvärr funkade det ju verkligen inte mellan oss bara :( Man ska inte behöva vara rädd för att rida sin häst samtidigt som hon förtjänar att ha någon som verkligen rider henne ordentligt varje dag. En anledning till att jag lämnade tillbaka henne var att jag var s osäker på vad jag tyckte om henne, och jag var tvungen att bestämma mig inom den närmsta framtiden om jag ville äga henne eller inte. Svaret blev då nej. Nu när jag har byggt upp mitt självförtroende igen tänker jag att det kanske trots allt vore värt ett försök. Ägaren hotade ju med avlivning eller avel, så jag har faktiskt inte en aning om var Ella är idag, men vad jag sett så lever hon i alla fall fortfarande.
När vi kom och lämnade tillbaka henne sa ägaren "jaha Ella, så nu kommer du tillbaka igen" hon hade också gjort andra små statements som tydde på att Ella betett sig såhär tidigare, och varit utlånad tidigare. Inget jag vetat om. Men saker är som de är, jag tyckte mycket om Ella, hon var en jättefin häst och jag önskar jag haft orken att slipa till henne lite. Jag är förevigt såld på varmblod och ska minsann ha mig ett fint exemplar senare i livet!
Allt började faktiskt på en tur på Kartegårdsvägen, första efter jullovet. Hon hade precis stått i en vecka, precis börjat bygga muskler och orkade mer nu. Vi kom en bit på vägen men det var halt (hon hade bara tvåbrodd) och mörkt så vi vände, hon stegrade och jag trillade av. Satt upp igen och hon fortsatte stegra. Red fram och tillbaka men satt av efter en bit och ledde hem henne. Nu tror ju inte jag på detdär att "hästen får aldrig nånsin vinna, hon vann där du får skylla dig själv!" men kanske så var det så att hon tyckte att hon kunde få bestämma, jag tror dock att hon bara hade för mycket energi. På vägen hem kastade hon sig mot en bil agressivt. Dagen efter kastade hon av min bror.
Jag fortsatte dock rida men eftersom jag redan innan saknade tillit till henne blev det att jag spände mig som en fiolsträng, jobbade mycket på att slappna av men det liksom gick inte, och ju mer jag spände mig destu jobbigare blev hon. Ringde ägaren och klagade och sa att jag inte ville ha kvar henne, ägaren sa att jag kunde köra tillbaka henne om jag ville. Jag ändrade mig dock några dagar senare och sa att jag skulle behålla henne tills 31/5, när kontraktet gick ut. Sedan kunde jag få henne om jag ville.
Problemet med bilar blev bara värre och det gick inte att rida seriöst ute, enda sättet var att rida till Uddetorp och rida i ridhus där men där var en bilväg och eftersom hon kastade sig mot bilar var det uteslutet. Hon hade alltid stannat och backat väldigt fort också såfort hon inte ville gå längre, detta blev allt värre och hon började backa ner i staket, in i saker eller bara väldigt fort bakåt. Longerade en del ute på åkern vilket hjälpte och energin bara rann över och hon stegrade och bockade om vartannat.
En gång var vi ute och red när det kom två bilar körandes, bilarna saktade inte ner utan körde på som vanligt, Ella blev rädd och backade ut framför dem och jag hoppade av, ledde ut henne på åkern men när vi skulle upp igen så hoppade hon och jag som inte var med riktigt tappade henne och hon sprang hem, rakt över stora vägen. Efter det blev hon varm till och ifrån i ena bakbenet (därför jag alltid lindade bak) ägarna sa dock att det var okej men efter Krabat ringde en varningsklocka i mig. Hon var dock allmänt charmig och gosig från marken.
Efter ett tag kände jag dock att det verkligen inte fungerade. Jag var rädd för att rida henne, kunde aldrig slappna av. Lovade mig själv att jag skulle vänta tills isen och snön försvann eftersom hon inte varit såhär när jag fick henne och hon kanske bara hade massa energi? Men det var så fruktansvärt mycket att jobba med och hade tagit oerhört lång tid, både för mig och henne eftersom jag blivit rädd för henne. Så när min vän ville ha ut sin häst på foder bestämde jag mig för att byta lite enkelt och smidigt, hur ont det än kan verka.
Jag är helt övertygad om att Ella hade blivit en toppenridhäst, hon hade massa med kapacitet, tyvärr funkade det ju verkligen inte mellan oss bara :( Man ska inte behöva vara rädd för att rida sin häst samtidigt som hon förtjänar att ha någon som verkligen rider henne ordentligt varje dag. En anledning till att jag lämnade tillbaka henne var att jag var s osäker på vad jag tyckte om henne, och jag var tvungen att bestämma mig inom den närmsta framtiden om jag ville äga henne eller inte. Svaret blev då nej. Nu när jag har byggt upp mitt självförtroende igen tänker jag att det kanske trots allt vore värt ett försök. Ägaren hotade ju med avlivning eller avel, så jag har faktiskt inte en aning om var Ella är idag, men vad jag sett så lever hon i alla fall fortfarande.
När vi kom och lämnade tillbaka henne sa ägaren "jaha Ella, så nu kommer du tillbaka igen" hon hade också gjort andra små statements som tydde på att Ella betett sig såhär tidigare, och varit utlånad tidigare. Inget jag vetat om. Men saker är som de är, jag tyckte mycket om Ella, hon var en jättefin häst och jag önskar jag haft orken att slipa till henne lite. Jag är förevigt såld på varmblod och ska minsann ha mig ett fint exemplar senare i livet!
Trackback
