granbark

Idag skrev jag til en kille på msn. Inte vilken kille som helst utan RIDVAN
Alltså i alla fall, denna pöjke är så skithet och skitsnygg så det finns inte! Alltså Brad Pit släng dig i väggen här är ridvan liksom :O hallåååååå
I alla fall, nog för att denna människa är skithet men det slutar inte där! Åh nej, han är så mycket mer! (Känner dock att jag måste nämna hans handikapp, han är skånsk...) I alla fal, trodde ni att han bara är het så är där fel, han är också smart, kreativ och han älskar att städa och laga mat! Ja tjejer ni läste rätt, han fullkomligt älskar att låta sin tjej ligga i soffan och glo TV medan ha efter en lång och slitsam arbetsdag städar och lagar mat, tar han om barnen och tvättar bilen. Finns det mer att begära? Han är tjejernas no. 1. Slitsam och stark, tål mycket stryk.

Ja bifogar en bild, vid intresse kan jag vidareförmedla kontakt.

Jag sitter och funderar och tänker, varpå jag funderar ännu mer och tänker ännu mer.
Mina tankar går i banorna såsom; är det tillåtet att sakna någon så mycket som jag gör?

Saknad..
Det kan väl vara bra i vissa fall, när det slutar i någonting positivt. Men stunderna det inte gör det, när man vaknar för 365:e gången och inser att fan, det blir inte bättre. Ska det någonsin gå över då? Kanske är det inte meningen, kanske infinner sig denna eviga saknad i mig bara för att få tortera mig, vrida allt gott till något ont.
Kanske kommer det alltid vara såhär?
Mitt svar är som vanligt att jag inte vet. Det har gått så lång tid, mina spöken jagar mig fortfarande. Vissa dagar lyser solen starkare på dem, lyckas jaga bort dem. Andra är bara grå. De värsta dagarna är de som gör så ont, de dagar då jag bara går och oroar mig, och tänker, minns tillbaka på det som var.
Det värsta är drömmarna, eller när man vaknar upp ur dem, när man drömmer någonting underbart för att vakna och inse att det aldrig kommer bli som i drömmen.
Men det som toppar allting är saknaden, ensamheten. Tanken på att det aldrig kommer gå över. Jag kallsvettas när jag hör ett namn som påminner mig om den tiden, det smärtar i hela mig och jag vill sluta, sätta mig i ett hörn och skrika tills det går över.

Men jag tillåter inte mig själv att skrika, jag tillåter mig inte ens att gråta. Det enda jag tillåter mig själv att göra är att vandra framåt i samma kliv, varje dag. Försöka få någon slags rutin och kommer det en tanke som påminner mig om det där så slår jag bort den, väntar på att det ska gå över.
Det blir inte bättre, har aldrig blivit bättre av att rymma. Jag har försökt ta kontakt, försökt på de sätt jag kan, utan gensvar. Det är väl det som gör mest ont, att inte få något svar...

Jag lägger band på mig själv, idag, imorgon, för alltid. Jag kommer inte skrika, inte släppa ut det.

Tiden gör inte saken enklare, mina sår är fortfarande lika ömma som då, gör fortfarande lika ont. Livet kanske är lite enklare att leva rent praktiskt, men saknaden och ensamheten desto större.

"Inte nu, kanske sen, kommer jag också tycka att allt dåligt för med sig något gott"

Jag har egentligen ingenting speciellt att tillägga till mitt meserabla liv. jag köpte en katt igår och har fått fruktansvärt lite sömn inatt på grund av detta, men det är fruktansvärt okej för hon är så söt.

Jag är väl medveten om att min hjärna kan gå i spinn ibland och att jag börjar fundera på minst sagt konstiga saker men en tanke slog mig idag som jag bara var tvungen att dela med mig av.

AVEL.


Om man jämför människan med t.ex. hundar.

Det är människan som håller och uppfostrar hunden och även styr dess avel. När man väljer avelshund är det ytterst noga att denna inte bara ser bra ut utan ska ha ett bra temperament också, nu finns det vissa skillnader inom raser hur man vill att de ska vara men generellt vill du inte ha en alltför agressiv eller instabil (el liknande) hund som föräldradjur. Detta innebär att inte alla hundar har möjlighet att reproducera sig. Vissa kanske människan berövar deras möjlighet att göra det genom kastrering till och med.

När man däremot ser till människor så anser sig alla människor ha rätt till reproduktion, varför? Har man en människa som är agressiv borde det inte vara som med hundar då, att denne inte får reproducera sig? För ofta med hundar hindrar man ju avel med instabila hundar för att det finns en potentiell risk att de ska skada människan någon gång i framtiden, är det inte större risk att en instabil människa skadar en annan människa då?

Samma sak när man säger att man inte enbart ska avla på utseende inom hundvärlden, detta gör man till viss del ändå men min personliga åsikt är att temperament och utseende skall gå hand i hand.

Ändå kan människor som anses se bra ut reproducera sig trots att de saknar intelligens och ett bra temperament.

Nu går jag inte och säger att hundar ska para sig med vilka de vill, eller att vissa människor saknar denna rätt, men som sagt, det gick i spinn.