Omplaceringshund
Mor och far har ju tagit en omplaceringshund på 9 år som inte har.. det bästa uppförandet.
Jag har inte riktigt stört mig på det så mycket i början men ju mer tiden går desto mer stör jag mig på hur ouppfostrad han egentligen är! Han kommer och buffar när man sitter i soffan för man ska klia honom jämt, ska man putta ner honom från sängen eller soffan händer det att han vänder sig om och försöker bitas. Ska man klippa klorna morrar han och visar tänderna (det gör han i allmänhet om man tar i honom också), han skäller väldigt mycket, han sitter alltid vid middagsbordet och tigger och han gnisslar (ja, inte gnäller, GNISSLAR) typ jämt.
Min hund om han så mycket som piper så skriker de på honom att han ska va tyst, man kan dalta med honom hur man vill, han har aldrig någonsin visat tänderna...
Jag frågade pappa varför han inte är lika hård mot sin hund? Svaret blev "han är gammal, vi vet inte vad han varit med om tidigare"
Nej, det är klart att man inte vet vad han varit med om, men är det okej att skylla ett oacceptabelt beteende på att "han har bott på pensionat"? Visst, han kan ha hafft det tufft på pensionatet, varit tvungen att gnälla jämt för att få uppmärksamhet och kommit och buffat hela tiden för att få kel, men jag är ändå övertygad om att ifall de hade satt upp gränser på en gång, bara ignorerat honom, då hade han blivit mycket bättre.
Jag är själv inte för de här hårda metoderna med att trycka ner hunden hela tiden, däremot så kan jag erkänna att jag gör det ibland, om det är någonting tillräckligt allvarligt som han absolut INTE ska hålla på med. Men deras hund gör de aldrig så mot, och de blir arga på mig om jag gör det, men min hund är de på med en gång. Då undrar jag, vad är skillnaden?
Enligt min filosofi är det samma sak om hans hund gör något, eller om min gör det, jag gör inte skillnad på hur gamla de är, eller liverfarenheter, det är klart att det spelar in, men deras hund hade säkert anpassat sig bättre om de hade satt upp regler.
De skryter också om hur oerhört väldresserad han är. Han är duktig på tävlingslydnad, däremot vardagslydnad... Funkar inte sådär jättebra. Men i o med att han kan tävlingslydnaden så låter de honom slippa undan med allt annat, och säger att "ååh vad duktig han är!"
Jag har inte riktigt stört mig på det så mycket i början men ju mer tiden går desto mer stör jag mig på hur ouppfostrad han egentligen är! Han kommer och buffar när man sitter i soffan för man ska klia honom jämt, ska man putta ner honom från sängen eller soffan händer det att han vänder sig om och försöker bitas. Ska man klippa klorna morrar han och visar tänderna (det gör han i allmänhet om man tar i honom också), han skäller väldigt mycket, han sitter alltid vid middagsbordet och tigger och han gnisslar (ja, inte gnäller, GNISSLAR) typ jämt.
Min hund om han så mycket som piper så skriker de på honom att han ska va tyst, man kan dalta med honom hur man vill, han har aldrig någonsin visat tänderna...
Jag frågade pappa varför han inte är lika hård mot sin hund? Svaret blev "han är gammal, vi vet inte vad han varit med om tidigare"
Nej, det är klart att man inte vet vad han varit med om, men är det okej att skylla ett oacceptabelt beteende på att "han har bott på pensionat"? Visst, han kan ha hafft det tufft på pensionatet, varit tvungen att gnälla jämt för att få uppmärksamhet och kommit och buffat hela tiden för att få kel, men jag är ändå övertygad om att ifall de hade satt upp gränser på en gång, bara ignorerat honom, då hade han blivit mycket bättre.
Jag är själv inte för de här hårda metoderna med att trycka ner hunden hela tiden, däremot så kan jag erkänna att jag gör det ibland, om det är någonting tillräckligt allvarligt som han absolut INTE ska hålla på med. Men deras hund gör de aldrig så mot, och de blir arga på mig om jag gör det, men min hund är de på med en gång. Då undrar jag, vad är skillnaden?
Enligt min filosofi är det samma sak om hans hund gör något, eller om min gör det, jag gör inte skillnad på hur gamla de är, eller liverfarenheter, det är klart att det spelar in, men deras hund hade säkert anpassat sig bättre om de hade satt upp regler.
De skryter också om hur oerhört väldresserad han är. Han är duktig på tävlingslydnad, däremot vardagslydnad... Funkar inte sådär jättebra. Men i o med att han kan tävlingslydnaden så låter de honom slippa undan med allt annat, och säger att "ååh vad duktig han är!"
Trackback
