önskningar
Jag har inget viktigt att skriva, likväl skriver jag, hela tiden. Jag vet inte heller riktigt vad jag ska skriva om, likväl skriver jag om vad jag kommer att tänka på. Dagarna räknas ner, tiden börjar rinna ut, sommaren är snart här.. Sommaren och allt vad den har att bjuda på. All ångest som ligger upplagrad.
Dagarna går så fort, ibland hinner man inte med. Ibland känner man hur marken slits undan under fötterna och man faller, faller, faller. Väntar på att ramla ner, väntar på att marken ska komma rusande och att det ska ta stopp. Jag väntar på att det ska bli bättre. Någongång.
Jag väntar på att det ska komma en dag då jag kan gå vidare, lämna det förflutna bakom mig och bara se framåt och enbart framåt, inte minnas någonting, eller kanske minnas men bara med glädje och inte den gigantiska saknad jag känner nu.
Jag har svårt för vissa saker, har svårt med namn och andra saker som påminner om den tiden då även jag fick känna på hur det känns att vara lycklig, då även jag fick en chans att veta hur det känns att vara omtyckt och älskad. Såhär efteråt har jag inte kunnat bli det, för jag har inte släppt någon så pass nära. Jag håller alla på en armlängds avstånd och skulle de vilja komma närmre så kastar jag ut dem ur mitt liv, och har det någongång kännts okej med att stanna i någons liv så har de planerna snart grusats genom att jag blivit utslängd.
Återigen intalar jag mig att jag mår ändå bättre nu än hur jag mådde förut, att jag ändå har gått vidare, för det går ibland flera dagar då jag är "symptomfri" då saknaden inte är så stor, då mina tankar aldrig vandrar iväg. Men at the end of the day så är ändå mitt problem att jag älskar för mycket, att jag fortfarande gör det.
Jag intalar mig själv att jag förändrats, att det inte är mitt fel, att det är okej. Ibland tror jag att jag är bättre nu, jag lever ett annat liv, jag är annorlunda. På väldigt många månader har inte en droppe runnit från mina ögon som har någonting att göra med det som var, och det är ju ett framsteg ellerhur?
Och jag försöker förstå vad som gick fel. En människa som jag, i så pass obalans som jag var, skänker hela min själ till en annan människa som är i lika mycket obalans, det kan ju bara sluta i tårar eller hur?
Om jag kunnat se det i tid, hade jag kunnat förändra då?
Jag har inte mycket kontakt med någon av de människor som jag hade kontakt med då, nej faktiskt otroligt få människor, och de flesta tröttnade på mitt gnäll väldigt fort och sen har min blogg fått ta emot allt gnäll he-he.
Men faktum är att människor kan förändras, JAG kan förändras, och om han bara kunde se det, kunde vara min bästa vän, då är jag övertygad om att allting skulle vara enklare.
Det är inte synd om mig, absolut inte, det finns ingenting att tycka synd om, men min blogg, mina tankar som får luft under vingarna och mina tankar som måste få komma ut i den friska luften.
För faktum kvarstår, att saknaden finns kvar, att ångesten ligger och trycker och att tiden går fort.. Alltför fort.
Dagarna går så fort, ibland hinner man inte med. Ibland känner man hur marken slits undan under fötterna och man faller, faller, faller. Väntar på att ramla ner, väntar på att marken ska komma rusande och att det ska ta stopp. Jag väntar på att det ska bli bättre. Någongång.
Jag väntar på att det ska komma en dag då jag kan gå vidare, lämna det förflutna bakom mig och bara se framåt och enbart framåt, inte minnas någonting, eller kanske minnas men bara med glädje och inte den gigantiska saknad jag känner nu.
Jag har svårt för vissa saker, har svårt med namn och andra saker som påminner om den tiden då även jag fick känna på hur det känns att vara lycklig, då även jag fick en chans att veta hur det känns att vara omtyckt och älskad. Såhär efteråt har jag inte kunnat bli det, för jag har inte släppt någon så pass nära. Jag håller alla på en armlängds avstånd och skulle de vilja komma närmre så kastar jag ut dem ur mitt liv, och har det någongång kännts okej med att stanna i någons liv så har de planerna snart grusats genom att jag blivit utslängd.
Återigen intalar jag mig att jag mår ändå bättre nu än hur jag mådde förut, att jag ändå har gått vidare, för det går ibland flera dagar då jag är "symptomfri" då saknaden inte är så stor, då mina tankar aldrig vandrar iväg. Men at the end of the day så är ändå mitt problem att jag älskar för mycket, att jag fortfarande gör det.
Jag intalar mig själv att jag förändrats, att det inte är mitt fel, att det är okej. Ibland tror jag att jag är bättre nu, jag lever ett annat liv, jag är annorlunda. På väldigt många månader har inte en droppe runnit från mina ögon som har någonting att göra med det som var, och det är ju ett framsteg ellerhur?
Och jag försöker förstå vad som gick fel. En människa som jag, i så pass obalans som jag var, skänker hela min själ till en annan människa som är i lika mycket obalans, det kan ju bara sluta i tårar eller hur?
Om jag kunnat se det i tid, hade jag kunnat förändra då?
Jag har inte mycket kontakt med någon av de människor som jag hade kontakt med då, nej faktiskt otroligt få människor, och de flesta tröttnade på mitt gnäll väldigt fort och sen har min blogg fått ta emot allt gnäll he-he.
Men faktum är att människor kan förändras, JAG kan förändras, och om han bara kunde se det, kunde vara min bästa vän, då är jag övertygad om att allting skulle vara enklare.
Det är inte synd om mig, absolut inte, det finns ingenting att tycka synd om, men min blogg, mina tankar som får luft under vingarna och mina tankar som måste få komma ut i den friska luften.
För faktum kvarstår, att saknaden finns kvar, att ångesten ligger och trycker och att tiden går fort.. Alltför fort.
Trackback
