Lapsk Vallhund
Det är rätt svårt att missa att jag har en hund
Dels för att han är med mig överallt
Dels för att när han inte är med mig så pratar jag om honom, non-stop.
Min hund är alltså en Lapsk Vallhund, han är 2 år och kallas för Nikko. Nikko är två år och odräglig. När han kom in i puberteten blev han mer odräglig än annars så vi satte in ett chip i honom, alltså en kemisk kastrering som stoppar "produktionen" nere i bollarna så att säga, och han blev en utomordentligt trevlig voffsing. Detta gjorde jag två gånger, så han var kastrerad i ungefär ett år. Nu är han normal igen.
Nikko växte upp i mina föräldrars hus ute på landet där andra hundar går förbi max en gång i veckan, alltså är han oerhört felsocialiserad. Vi gick på valpkurser med andra hundar såklart men då han inte var så van vid andra hundar så blev han stressad, och en spets som blir stressar tar ofta till rösten.
Min hund skäller alltså oerhört mycket. Har testat det mesta.. Antiskall halsband, skrika på honom, ignorera.. you name it, men det är stressen som är boven i dramat, det är därför han börjar skälla. Så han skäller inte för att han är rädd för andra hundar, tvärtom, han älskar andra hundar, men han är rädd för dem bara, och stressad = voff, vof, voff. -.-
Detta är ju då min första hund och jag har aldig haft en hund innan, då kan man fråga sig varför jag valde en Lapsk vallhund som är en ganska krävande ras? Och ja, det undrar jag med ibland. Jag hade länge velat haft en hund, en Berner Sennen... Sen när jag väl fick möjligheten att skaffa en hund så skaffade jag en lapp. Dels för att de är så OERHÖRT fina, och jag ville ha en vallhund. Jag räknade dock inte med att få med ett skall som skär genom ben och krossar glas. Som dessutom håller på timmar i sträck. Nej jag fick med mycket som jag kanske inte tänkt få med egentligen. Och tro mig, en lapsk vallhund är inte så oerhört bra som första hund.
Men ångrar jag mig? NJAAA ibland kanske, när han är helt överjävlig så önskar man att man hade en enklare hund, som man kunde sätta igång att träna med på en gång utan att behöva bry sig om äckliga skall och att inte kunna gå på kurser för att andra deltagare blir irriterade. Samtidigt är detta MIN hund, han är min ängel och han älskar verkligen mig, tro mig, det märks.
Efter kastreringen har han dessutom behållt sitt lunga sätt, han intresserar sig inte lika mycket för löptikar och är oerhört lugn, ligger mest och vilar inomhus, har aldrig bitit sönder något och är bara en allmän toppenhund, dessvärre är det lite ävl mycket jakt i honom så släpper man honom så kan han lägga iväg efter ett rådjur, men han kommer alltid, alltid tillbaka.
Han är min hund, min älskade döjobbiga spasmer-vovve.
Dels för att han är med mig överallt
Dels för att när han inte är med mig så pratar jag om honom, non-stop.
Min hund är alltså en Lapsk Vallhund, han är 2 år och kallas för Nikko. Nikko är två år och odräglig. När han kom in i puberteten blev han mer odräglig än annars så vi satte in ett chip i honom, alltså en kemisk kastrering som stoppar "produktionen" nere i bollarna så att säga, och han blev en utomordentligt trevlig voffsing. Detta gjorde jag två gånger, så han var kastrerad i ungefär ett år. Nu är han normal igen.
Nikko växte upp i mina föräldrars hus ute på landet där andra hundar går förbi max en gång i veckan, alltså är han oerhört felsocialiserad. Vi gick på valpkurser med andra hundar såklart men då han inte var så van vid andra hundar så blev han stressad, och en spets som blir stressar tar ofta till rösten.
Min hund skäller alltså oerhört mycket. Har testat det mesta.. Antiskall halsband, skrika på honom, ignorera.. you name it, men det är stressen som är boven i dramat, det är därför han börjar skälla. Så han skäller inte för att han är rädd för andra hundar, tvärtom, han älskar andra hundar, men han är rädd för dem bara, och stressad = voff, vof, voff. -.-
Detta är ju då min första hund och jag har aldig haft en hund innan, då kan man fråga sig varför jag valde en Lapsk vallhund som är en ganska krävande ras? Och ja, det undrar jag med ibland. Jag hade länge velat haft en hund, en Berner Sennen... Sen när jag väl fick möjligheten att skaffa en hund så skaffade jag en lapp. Dels för att de är så OERHÖRT fina, och jag ville ha en vallhund. Jag räknade dock inte med att få med ett skall som skär genom ben och krossar glas. Som dessutom håller på timmar i sträck. Nej jag fick med mycket som jag kanske inte tänkt få med egentligen. Och tro mig, en lapsk vallhund är inte så oerhört bra som första hund.
Men ångrar jag mig? NJAAA ibland kanske, när han är helt överjävlig så önskar man att man hade en enklare hund, som man kunde sätta igång att träna med på en gång utan att behöva bry sig om äckliga skall och att inte kunna gå på kurser för att andra deltagare blir irriterade. Samtidigt är detta MIN hund, han är min ängel och han älskar verkligen mig, tro mig, det märks.
Efter kastreringen har han dessutom behållt sitt lunga sätt, han intresserar sig inte lika mycket för löptikar och är oerhört lugn, ligger mest och vilar inomhus, har aldrig bitit sönder något och är bara en allmän toppenhund, dessvärre är det lite ävl mycket jakt i honom så släpper man honom så kan han lägga iväg efter ett rådjur, men han kommer alltid, alltid tillbaka.
Han är min hund, min älskade döjobbiga spasmer-vovve.
Trackback
