,
Jag hatar verkligen att vakna. Allting är så perfekt när man sover, man drömmer om fina saker (eller inte men ändå) och sen vaknar man och just i ögonblicket när man vaknar så känns allting så BRA. Man vet inte vad som hänt riktigt utan det känns som om allting bara är.. bra. Visst är det skönt att allting känns så fruktansvärt bra men sedan kommer insikten om att det inte är så jävla bra som man tror att det är. Och plötsligt rasar världen samman och det gör lika ont som den första dagen.. Och plötsligt så kommer din gigantiska ångesten och ensamheten krypande igen. Och med den kommer andra tankar, som att jag inte har någon som jag delar mina tankar med. På senare tid har jag också känt att det kanske är lika bra då jag inte vill bli sviken igen, har ingen lust att någonsin lita på någon.
Så jag har svårt att förstå varför jag ska vara tvungen att genomlida samma sak varje dag, alltså det är sjukt att känna såhär varje dag, att varje dag gå och lägga sig och veta att det kommer vara förjävligt när jag vaknar..
"Since you've gone I've been lost without a trace, i dream at night I can only see your face. I look around but it's you I can't replace I feel so cold and I long for your embrace, I keep crying baby, baby please?"
Så jag har svårt att förstå varför jag ska vara tvungen att genomlida samma sak varje dag, alltså det är sjukt att känna såhär varje dag, att varje dag gå och lägga sig och veta att det kommer vara förjävligt när jag vaknar..
"Since you've gone I've been lost without a trace, i dream at night I can only see your face. I look around but it's you I can't replace I feel so cold and I long for your embrace, I keep crying baby, baby please?"
Trackback
